phototont

Lite mer än en månad sen vi flyttade hit, jag och min fyrbenta kompanjon, och det har flutit på bra. Zyra har blivit en, för mig, helt annan katt än när vi bodde i Piteå. Jag ser att hon mår så himla mycket bättre tillsammans med Torkel och Simon än vad hon gjorde helt själv. Hon är nog den som gjort störst framsteg av oss; hon gick upp nästan ett kilo på bara 2-3 veckor, hon och Torkel är bästisar och hon svansar inte efter mig lika mycket. Himla bortskämd är hon också nu när det inte bara är jag som "tappar" skinka och leverpastej på golvet, mamma och pappa är rätt duktiga på det. 

 

Det värmer i hjärtat att se hur bra hon har det här, hur bra VI har det här. För det är inte bara hon som mår bättre av att vara här. Jag saknar personer i Piteå, ibland så mycket att det nästan gör ont, men att flytta är ändå bland det bästa jag gjort. Jag får vara med min familj, jag har världens chans att faktiskt få vara den storasystern jag alltid velat vara och jag kan hjälpa till med saker här. 

 

Nu såhär i efterhand inser jag att det har hänt alldeles för många gånger att jag "glömt" min familj, men det är ändå alltid dom som stått kvar. I vått och torrt. Och det var något som jag verkligen insåg när mamma och pappa körde till Piteå tur och retur på en torsdag. För att jag ville flytta hem. 

 

Jag älskar min familj mer än någonting annat i hela världen. Jag har alltid gjort det och kommer alltid att göra det.