phototont

 

Hon är himla fin, min lilla kattunge. Hjärtat smälter lite grann när hon tittar på mig med sina stora ögon. 23 veckor blev hon i måndags och nu blir hon mer bestämd. Ibland, när jag kanske spelat lite för länge, så sitter hon i hallen och bara tittar på mig tills jag slutar spela. Andra dagar bestämmer hon sig för att vara med. Då sätter hon sig i mitt knä eller lägger sig över min arm och tittar på skärmen, så kan hon ligga rätt länge också. 

 

I söndags la jag ett pussel. Zyra ville vara med, men hon stjälpte mer än hon hjälpte. När jag skulle gå på en promenad med Sofie så täckte jag över pusslet med en handduk (i hopp om att Zyra skulle låta det vara) men när jag kommer hem så har hon stulit ett hörn. Jag hittade det under mattan i hallen. Dock fortsatte hon att leka med bitarna, bland annat så satte hon sig i pussellådan och försökte äta upp mina bitar. Trots att jag fick springa efter henne ibland så var det ändå roligt.

 

Nu för tiden jamar hon hela tiden, så fort hon är i ett annat rum än oss så hör man ett litet pip. Hon är duktig på att berätta ifall hon vill ha mat eller att hon tycker att hennes kattlåda är smutsig. Det sistnämda händer dock så fort hon går efter att jag tömt den, men jag kan inte riktigt sitta och tömma den varje gång hon har varit där. Det räcker med en gång per dag.

 

Trots hyss och sånt så älskar jag att ha henne omkring, att hon faktiskt vill sitta i mitt knä eller sova på mig. Jag är inte alls lika rädd för att vara hemma själv nu när jag har Zyra, hon gör mig trygg och lugn.