Minnen kan vara så underbara, så fyllda med glädje och lycka. Men de kan ha sin motsatta effekt efter ett tag. Så smärtsamma, sorgfulla och gro i en saknad. Ett val som gjorts, något som kändes bra för någon med hade helt andra känslor på annat håll. Eller ett val som gjordes med flera parter inblandade.
Ibland kommer minnena vid fel tidpunkt. Ett tillfälle då allt borde vara glömt och kanske till och med förlåtet. Men vissa saker är inte lätta att glömma eller förlåta. Det tar tid, mycket tid. Kanske hjälp från en utomstående källa eller så ska det klaras på egen hand.
Om man kunde ominstallera hjärnan så skulle minnen inte vara ett ord. Det skulle inte ha någon betydelse. Varken skapa glädje eller sorg i efterhand. Men det skulle inte finnas något att dela heller. Det skulle inte finnas de där speciella stunderna som man vill minnas med en person. Första kyssen, frieri eller kanske första festen med bästa vännerna. Det skulle inte finnas där.
Men baksidan av minnen skulle inte heller finnas. Minnet av hur det känns att få sitt hjärta krossat eller när mormor dog. Inget sånt skulle kunna påverka valen man gör eller arbetet som ska utföras. Inte heller den sociala förmågan.
Jag tror det finns en framsida och en baksida på alla val man gör och på allt som händer. Precis som fördelar och nackdelar.
Prinsessklänningar har alltid tilltalat mig. En tylldröm är helt amazing. En klänning som liknar en stor bakelse är något jag ska äga och bära innan jag dör. Inte bara en gång heller.
Det känns som att den femåriga flickan, som bor långt inne i mig, vill det så mycket. Jag tycker att alla flickor, och pojkar om dom så vill, ska få äga en sån.
En klänning med så mycket tyll att man nästan försvinner i havet varje gång man sätter sig är det finaste jag vet i klädväg. Helst rosa. Det är "prinsessigt" för mig. Men ingen tiara. Det känns inte som jag. Bara tylldrömmen.
Min balklänning 2012 kommer bestå av mycket tyll. Om jag får bestämma, såklart. Går jag på Jonathans bal iår, då blir det en mer diskret klänning. Mest bara för att det inte är min, utan Jonathans bal.
Linnéa i Idol hade en otroligt vacker klänning på andra låten hon sjöng idag. Jag smälte lite inombords. Jag måste veta vart den är köpt, så jag kan prova den i Stockholm.
Jag blir lätt rädd. Väldigt lätt rädd. Men sen är det svårt att släppa den där rädslan. Det är jobbigt att böja sig ner mot handfatet när man tvättar bort sminket eller borstar tänderna - det kan ju stå någon bakom en sen när man kollar i spegeln igen. Det har utvecklat något. Något som gör att jag bara rengör ett öga i taget, för att undvika rädslan som kan komma om någon faktiskt står bakom mig. Eller mina tappra försök att inte spotta på själva kranen när jag borstar tänderna. För att inte släppa spegeln med blicken.
Det är så jobbigt att jag står med ryggen så nära väggen som det bara går. För att inte någon ska komma bakom mig och knivhugga mig. För det är jag rädd för. Frågan är hur sannolikt det är - att det bara dyker upp någon bakom mig när jag borstar tänderna och knivhugger mig i ryggen? Har det någonsin hänt ens? Eller förresten, jag vill inte veta. Då kommer jag aldrig, aldrig kunna borsta tänderna själv.
Nyss såg jag en video. Den var hemsk. Små, läskiga barn. Dansar balett till ett piano. Ett blodigt ansikte.
Skrek, smällde igen datorn, panikskrattar och sen gråter.
Youtube kommer det inte sökas något mer på så länge jag sitter framför en dator. Inte heller besöka Bloggarmajas blogg heller. Kört.
Som många säkert ser så har jag gjort om designen. Det är fortfarande inte riktigt klart, men jag känner att jag inte kommer orka mer om jag ska göra rätt. Det kliar i ögonen och Cissi har äntligen kommit till Älvsbyn, så jag ska vara social med henne.