phototont

Minnen kan vara så underbara, så fyllda med glädje och lycka. Men de kan ha sin motsatta effekt efter ett tag. Så smärtsamma, sorgfulla och gro i en saknad. Ett val som gjorts, något som kändes bra för någon med hade helt andra känslor på annat håll. Eller ett val som gjordes med flera parter inblandade.

Ibland kommer minnena vid fel tidpunkt. Ett tillfälle då allt borde vara glömt och kanske till och med förlåtet. Men vissa saker är inte lätta att glömma eller förlåta. Det tar tid, mycket tid. Kanske hjälp från en utomstående källa eller så ska det klaras på egen hand.

Om man kunde ominstallera hjärnan så skulle minnen inte vara ett ord. Det skulle inte ha någon betydelse. Varken skapa glädje eller sorg i efterhand. Men det skulle inte finnas något att dela heller. Det skulle inte finnas de där speciella stunderna som man vill minnas med en person. Första kyssen, frieri eller kanske första festen med bästa vännerna. Det skulle inte finnas där.

Men baksidan av minnen skulle inte heller finnas. Minnet av hur det känns att få sitt hjärta krossat eller när mormor dog. Inget sånt skulle kunna påverka valen man gör eller arbetet som ska utföras. Inte heller den sociala förmågan.

Jag tror det finns en framsida och en baksida på alla val man gör och på allt som händer. Precis som fördelar och nackdelar.