phototont

It's a quarter after one, I'm all alone and I need you now.

Att sova själv är läskigt. Det har blivit läskigt nu på senare dagar.

Brukar komma överens med Jonathan att vi inte ska sova tillsammans vissa kvällar.

Dessa kvällar brukar sluta med att jag skrämmer upp mig själv.

Loggar in på msn eller skickar ett ynkligt sms.

Jag skäms nästan när jag säger att jag inte vågar sova själv.

Inte på folkan, i det huset där det sägs att det spökar. Speciellt inte när Märta sa att

hon hört någon vara i mitt rum, den helgen jag var i Boden.

Ikväll har jag gett mig fan på att jag ska klara det, jag är ju sjutton år för bövelen.

Men det är sådana här stunder femåringen kommer fram, suck.

Även fast jag inte vet hur det känns, så känner jag mig schizofren.

Jag fick möjligheten att ge upp ikväll med, att komma till honom.

Jag hade kunnat gå dom där 5-600 metrarna det är. I mörkret.

Det var mörkret som satte stopp. Jag är så fruktansvärt mörkrädd.

Jag har provat gå själv i mörkret till honom, med en puls hög som ett hus.

Jag var anfådd när jag kom fram, jag var rädd. Grät nästan.

Han har fått möta mig nästan alla gånger, jag har dock inte frågat hur han känner om det. Får ta och göra det imorgon, eller någon annan gång inom en snar framtid.

Jag vill inte vara beroende av en person. Jag vill vara självständig. Ur min egen syn så vet jag inte åt vilket håll jag lutar mest. Jag vet inte om jag vill veta heller. Jag har min bubbla. Så som en tuggummibubbla, lätt att spräckas. Jag nöjer mig med den så länge.