phototont

Jag ska ju försöka få Jonathan att komma hit också, vi får se hur det går.

Minnen kan vara så underbara, så fyllda med glädje och lycka. Men de kan ha sin motsatta effekt efter ett tag. Så smärtsamma, sorgfulla och gro i en saknad. Ett val som gjorts, något som kändes bra för någon med hade helt andra känslor på annat håll. Eller ett val som gjordes med flera parter inblandade.

Ibland kommer minnena vid fel tidpunkt. Ett tillfälle då allt borde vara glömt och kanske till och med förlåtet. Men vissa saker är inte lätta att glömma eller förlåta. Det tar tid, mycket tid. Kanske hjälp från en utomstående källa eller så ska det klaras på egen hand.

Om man kunde ominstallera hjärnan så skulle minnen inte vara ett ord. Det skulle inte ha någon betydelse. Varken skapa glädje eller sorg i efterhand. Men det skulle inte finnas något att dela heller. Det skulle inte finnas de där speciella stunderna som man vill minnas med en person. Första kyssen, frieri eller kanske första festen med bästa vännerna. Det skulle inte finnas där.

Men baksidan av minnen skulle inte heller finnas. Minnet av hur det känns att få sitt hjärta krossat eller när mormor dog. Inget sånt skulle kunna påverka valen man gör eller arbetet som ska utföras. Inte heller den sociala förmågan.

Jag tror det finns en framsida och en baksida på alla val man gör och på allt som händer. Precis som fördelar och nackdelar.

Ibland är det svårt att säga vad man känner för någon. Man vill säga så mycket, men får fram så lite.

Man är rädd för att säga för mycket, eller kanske till för lite. Man vill inte skrämma någon, men samtidigt inte göra någon besviken.

Till vissa personer säger man vad man känner alldeles för sällan, i mitt fall är det nog min familj Det är inte ofta jag säger att jag saknar dom när jag har en hemlängtan större än Afrika. Jag säger inte så ofta till mina bröder att dom är världens bästa. Visst vi bråkar, ganska hårt vissa gånger, men det ändrar ju ingenting – bara för stunden.

Snart är det lov och jag kommer få åka hem. Till mina älskade bröder, mamma och pappa. Med Jonathan. Kan det bli bättre? Tveksamt.

För att summera tävlingen i Skeå, men några ord:

smärta på minst 4 olika sätt, blåmärke, Pokerface, dans, personliga rekord

För att berätta lite om loppen och dessa andra ord som står där.

100 ryggsim – jag vet verkligen inte vad fan jag höll på med. Missade 2 av 3 vändningar och gjorde min allra sämsta målgång ever därav smärta 1 och blåmärket.

1500 fritt – Ja, vart ska jag börja? Nej så dåligt var det inte. Det var bra, nästan. Simmade första hundra alldeles för fort för att kunna hålla samma fart dom resterande 14 hundringarna. Kände för första gången riktig jävla smärta i lungorna, när jag hade 500 ynkliga meter kvar. Därav smärta 2. Som den ”gnet” (riktigt envis simmare – typ) kunde jag inte avbryta, det går emot mina.. eh.. principer (?)

Prisutdelning 1500 fritt – DOM SPELADE LADY GAGA! På MIN inmarsch, till MITT guld. Fan vad bra allt kändes då. Jag log. Jag var så glad som jag nog inte varit på hela tävlingen. Dom spelade Pokerface på min väg till översta pallplatsen.

Lite överallt, hela tiden – Jag, Märta och Cissi dansade lite här och var, speciellt till Single Ladies. Den låten, den dansen. Eller ja, mest den såkallade gången hon gör. Det var tävlingens låt. (Pokerface var min låt)

Personliga rekord – 50 fritt och 100 medley, personliga rekord. Skönt. Så länge och så hårt jag jagat ett pers på 50 fritt. Äntligen. Ett år senare - samma ort, samma badhus och samma tävling.

100 bröst – där kom syran. Den hatälskade syran. I armarna. Jag orkade inte ta i, jag kunde inte ta i sista 25. Det var som att.. ja.. jag kan inte beskriva. (Smärta 3)

Se där. Allt med. Tror jag.

Det har varit den allra roligaste tävlingen jag varit på, jag har skrattat så ofantligt mycket.

Men samtidigt så har det varit jobbigt, dock så slår ingenting NM i Hofors 2009 – outstanding. Men det har varit jobbigt på ett helt annat sätt.

Överlag. Ja, då är jag nöjd. Jag ser på dom positiva sakerna. Dom negativa, ja dom kommer tillbaka hela tiden, så jag njuter så länge jag kan av allt bra.

It's a quarter after one, I'm all alone and I need you now.

Att sova själv är läskigt. Det har blivit läskigt nu på senare dagar.

Brukar komma överens med Jonathan att vi inte ska sova tillsammans vissa kvällar.

Dessa kvällar brukar sluta med att jag skrämmer upp mig själv.

Loggar in på msn eller skickar ett ynkligt sms.

Jag skäms nästan när jag säger att jag inte vågar sova själv.

Inte på folkan, i det huset där det sägs att det spökar. Speciellt inte när Märta sa att

hon hört någon vara i mitt rum, den helgen jag var i Boden.

Ikväll har jag gett mig fan på att jag ska klara det, jag är ju sjutton år för bövelen.

Men det är sådana här stunder femåringen kommer fram, suck.

Även fast jag inte vet hur det känns, så känner jag mig schizofren.

Jag fick möjligheten att ge upp ikväll med, att komma till honom.

Jag hade kunnat gå dom där 5-600 metrarna det är. I mörkret.

Det var mörkret som satte stopp. Jag är så fruktansvärt mörkrädd.

Jag har provat gå själv i mörkret till honom, med en puls hög som ett hus.

Jag var anfådd när jag kom fram, jag var rädd. Grät nästan.

Han har fått möta mig nästan alla gånger, jag har dock inte frågat hur han känner om det. Får ta och göra det imorgon, eller någon annan gång inom en snar framtid.

Jag vill inte vara beroende av en person. Jag vill vara självständig. Ur min egen syn så vet jag inte åt vilket håll jag lutar mest. Jag vet inte om jag vill veta heller. Jag har min bubbla. Så som en tuggummibubbla, lätt att spräckas. Jag nöjer mig med den så länge.

Efter att ha klöst bort lite färg från stolen jag sitter på inser jag att jag kanske inte borde fortsätta.

Men jag gör det ändå. Det är nog lite av en tvångstanke jag har. Att klösa bort färg. Stolen var blå. Nu börjar den bli vit. I alla fall armstöden. Men dom var ganska slitna innan. Så jag tycker inte att det är så farligt. Victor verkar inte hålla med mig, utan skäller lite på mig. Känner mig som en femårig liten flicka.

Hon kommer ganska ofta. Den femåriga lilla flickan som bor i mig. Hon som älskar rosa och vill ha en riktig prinsessklänning balen. Hon som blir helt hysteriskt lycklig när hon kan snurra runt och göra ”korven” i vattnet. Hon blir som en sjöjungfru – precis vad hon alltid velat bli.

Victor köpte Bordsdricka och hyllar den likt en äldre herre. Gör till rösten och låter väldigt gammal, pratar som gamlingar gör: ”På min tid, då minsann.....”. Så pratar han om en dricka han smakat för första gången, den som smakar likt must, fast ännu bättre.

Märta konstaterade att det var ett klokt köp, då även hon tyckte om den.

Jag däremot är inte överdrivet förtjust i must så jag avnjuter min Champis istället. Den som jag inte ville ha när jag stod på Ica, men köpte bara för att Victor blev irriterad när jag velat i ett antal minuter. Fast Champis är gott, men det var inte drickan jag ville ha. Fast vad ville jag egentligen ha?